Det bästa

2012-07-07
 
 
William och Lennox första sommar 2010.
 
Det är ganska fascinerande att man kan glömma den här tiden från när barnen var små. Alltså hur små de faktiskt var och vad de höll på att lära sig. Och sin mamma. Här hade William nyss lärt sig sitta. Hans tvillingbror hade redan lärt sig någon vecka innan. Så har det alltid varit - Lennox började krypa först och gå först. 9 månader var han när han tog sina första steg. William var 11. Jag tittar mycket på kort från bebistiden och fylls av en sån enorm kärlek så jag tror jag ska spricka. Det är väl så att man blir ganska nostalgisk när man tittat tillbaka på sina barns bebistid, det hör väl liksom till. Men att jag då skulle se tillbaka och känna att jag kanske, kaaanske skulle vilja ha tillbaka den tiden just då, tror jag skulle kännas lite väl mycket. Jag tror att jag ändrar mig nu. Just här och n u när jag ser dessa vackra små knubbigt goa, bebisluktande ( jag kan verkligen känna doften) barn. De ser ju helt underbara och var helt underbara vid 5 månaders ålder. Det går ju inte att komma ifrån. Skönt var det att de faktiskt inte kom någon vart då. De satt still där man satte dom. Ingen mamma som studsar upp och ner för att hålla koll på vart de egentligen tagit vägen...När jag tänker på att vi gärna vill ha ytterligare ett barn känner jag att jag liksom kan skippa graviditeten och bara ta vid efter att de kommit ut. Jag känner mig inte sugen på att vara gravid igen ( någonsin ) om jag ska vara ärlig. Och mot slutet var det bara hemskt. Ja ni vet - ingen sömn och bara plågsamt att ligga eller sitta. Men vill vi ha ett till så måste jag ju den vägen vandra. Tudelad som alltid. Kommer alltid vara. 
 
 
Lennox på Sandnäset, Luleå sommaren 2010. Mina älskade ungar!
 
 

0 Comments


Design by: Designbloggar



Leave a Reply



Name *
Remember me!

Email *

Website adress *

Comment

Trackback